diaryofbizarre

Folks humörsvägningar ger mig whiplash skador och jag själv har väl inte det mest stabila humöret. Orkar snart inte prata med någon längre. Den enda som jag blir glad när jag hör ifrån är Viktoria. Ganska sjukt med tanke på att jag bara kännt henne i.. 4-5 månader (?). Inte hjälper det direkt att jag sover sämre än jag gjort på länge och nacken + ryggen börjar värka mer och mer heller. Problemet är ju att jag (dum som jag är) gärna äter mycket när jag inte är på topp vilket nu har resulterat i ett stort steg uppåt för min vikt.

Det känns surt att, nästan, alla runt omkring mig verkar må så jävla toppen när jag själv bara vill gräva ner mig tills allt är över och jag har ett stabilt liv med ett bra jobb, familj och allt är normalt. Ännu mer irriterande är det när folk måste påpeka att jag verkar sur eller ledsen eller på dåligt humör. Jaha..? Vad vill dom att jag ska svara på de? "Men guuud.. vad bra att du påpekade dee! Det har jag inte ens märkt själv. Måste ju genast göra någonting åt det med detsamma!".. självklart vet jag att jag är på dåligt humör och det blir inte bättre av att folk påpekar det.

Nu sätter huvudvärken igång igen så nu blir det till att smyga ut i köket och sno åt sig alvedon+ipren, kolla till mamma på vägen tillbaka. Stackars mamma som är sjuk. Önskar jag vore där i hennes ställe. Fan vad skönt att bara få ligga i sängen!

I'm no one special, just another wide-eyed girl
Who's desperately in love with you